Gontran darrade; han fruktade att han skulle förråda någon hemlighet som tillhörde det förbund, hvarutaf han var en medlem. — Margareta, sade han, anser ri mig vara en hederlig man? — Ja, sade hon. — Om jag försäkrar er om en sak, tror ni mig då? — Jag svär det. — Nåväl, så hör mig... en stor fara hotar oss begge, er i ähnu högre grad än mig. Om vi qvarstanna här, skall vår lycka för alltid vara förstörd, vår kärlek bruten såsom ett grässtrå. — Men hvilka äro då, frågade Margareta, dessa fiender, dessa faror? — Ack, mumlade Gontran, jag kan ej säga er det. Det är en hemlighet mellan mig och Gud, Margareta, och denna hemlighet tillhör mig ej... Då hon lät undfalla sig ett utrop af förvåning, lade han handen på hjertat och sade: — Tro mig... jag älskar er och talar sanning. 1(— Att flyt mumlade Margareta utom sig, och öfvergifva min far, är det väl möjligt? Nej, aldrig! — Farväl då, Margareta, sado Gontran sorgset; redan i morgon reser jag, ty jag vill ej vara ott verktyg för befrämjande af de olyckor som hota er... — Min Gud, hvad är det ni säger? utropade hon. — Blif herr de Montgorys maka, fortfor markisen; ni skall måhända blifva lycklig... — Min Gud, min Gud, jag tror jag blir vansinnig! utbrast den unga fickan förtviflad. — Farväl, Margareta, upprepade Gontran, tagande ett steg mot dörren. —Gontran! rovade bon. .