Dagens Nyheter – 4 februari 1868, sida 2

— För er egen och min lyckas skull ber jag er: möt mig kl. 10 i orangeriet! Man gick vanligen ganska tidigt till sängs på Portes. Herr de Pons föregick med godt exempel, i det han lade sig redan kl. 9; tjenarne gjorde likaledes, följande denna Jlandtfolks helsosamma vana, som sätter en i stånd att stiga upp i daggryningen. Sedan några dagar tillbaka hade Margareta tidigt dragit sig tillbaka till sina enskilda rum och Gontran plägade efter måltiden göra en promenad i parken, ibland i sällskap med herr VAsti, men mestadels ensam. Denna. arton beklagade sig chevalier VAsti öfver en häftig hufvudvärk och begaf sig in till sig. Då Gontran efter promenaden återkom till slottet vid half tiotiden, såg han intet ljus ifrån ehevalierns fönster. Herr de Lacy kände fullkomligt belägenheten af alla rum och korridorer i slottet och skulle med tillslutna ögon hafva kunnat genomvandra desamma. OÖrangeriet var ett hus för sig som likväl stod i samband med sjelfva hufvudbyggnaden genom en smal gång, i hvars ända en spiraltrappa befann sig. Denna trappa hade helt nyligen blifvit uppförd för att tillfredsställa en nyck hos fröken de Pons, som med passion älskade blommor och derföre under de dimmiga höstmorgnarne brukade bege sig till orangeriet. Tack vare denna trappa, var Margareta, då hon ville besöka sina blommor, ej nödsakad att passera gården. Herr de Lacy gick genom korridoren och när han väl befann sig i orangeriet, hukade han sig ned bakom en grupp af pomeransträd. Dörren, hvarigenom orangeriet stod i förbindelse med slottet, stod dag och natt öppen. Då klockan slog tio, sofvo alla Portes invånare. Orörlig afvaktade Gontran med åter