Dagens Nyheter – 4 februari 1868, sida 2

hållen andedrägt Margaretas ankomst, och allteftersom minuterna förgingo, bultade hans hjerta allt häftigare. Han fruktade att hon ej skulle infinna sig. Men snart hördes i trappan ett lätt buller, och den unga fliekan visade sig. De begge älskande fattade hvarandras händer och sågo under några minuter in i hvarandras ögon, utan att bryta tystnaden. — Jag har infunnit mig, sade slutligen Mar gareta. —o— Jag tackar er, svarade Gontran, vördnadsfullt kyssande den unga flickans hand. -— Min herre, fortfor fröken de Pons, som förgäfves sökte beherrska sin rörelse, ni har helt säkert någon högst vigtig sak att säga mig, är det icke så? — Margareta... hviskade herr de Lacy, har ni tänkt på framtiden? Hon spratt till. — Hvad vill ni säga härmed? frågade hon. — Jag talar om den framtid ni nu går till mötes... detta giftermål. — Det skall aldrig ega rum! Redan i morgon skall jag gå in till min far... jag skall kasta mig till hans fötter... — Er far skall vara obeveklig. — I sådant fall skall jag vägra lyda honom ... och afslå herr de Montgorys anbud. — Margareta, återtog Gontran, det gifves endast ett medel att undgå den olycka, som hotar er! — Och detta är? frågade hon. — Flykten. Detta förskräckliga ord verkade på Margareta såsom ett åskslag. (Forts.)