Dagens Nyheter – 4 februari 1868, sida 1

BET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRBAIL, (Forts. fr. föreg. n:r.) En åldrig make och ett åldrigt hem! se der min bestämmelse. Vet du, jag känner på mig att jag skall dö inom sex månader, dö at sorg och ledsnad, ifall jag nödgas lefva på Montgory, utan annat sällskap än den stele markisen. För2ställ dig att min blifvande man, som i dag ville hedra mig, låtit servera middagen i högtids-matsalen, ett gammalt rum, hvars inredning förskrifver sig från många århundraden tillbaka. Allt derinne var så tungt och klumpigt, fastän det otvifvelaktigt på sin tid ansågs både elegant och smakfullt. Den yngste af de betjenter, som passade upp vid bordet, var minst lika gammal som markisen sjelf. Det fattades blott att herr de Montgory hade låtit någon trubadur eller bard traktera oss med sång — en taffelmusik, värdig de öfriga arrangemangerna. Min far, som vurmar för alla gamla högadliga bruk, fann naturligtvis det hela förträffligt. Men jag skrattar jag, toka, i stället för att gråta, som jag borde; ty mitt hjerta är mycket beklämdt... Ja, jag skall säga dig, att jag är så underlig till mods, ty sedan några timmar... O! skall jag väl yppa allt för dig?... Sedan några timmar har jag förstått mig sjelf. Jag har läst i djupet af min själ och jag har funnit att jag älskar!... Jag älskar herr åe Lacy brinnande, gränslöst, ända till vansinne, med ett ord, jag älskar honom så som man aldrig bör älska, och han... han älskar mig också, jag har anat, jag har sett det! Jag såg en blixt af förfärlig svartsjuka fram