Dagens Nyheter – 4 februari 1868, sida 1

Gontran spratt till. — Mina tankar? sade han, alldeles ingenting. E Godt! genmälde herr VAsti skrattande, jag slår vad om att jag skulle ha fått samma svar, ifall jag ställt samma fråga till Margareta. Herr de Lacy kände en kyla omkring bjertat och svarade icke. — Ni älskar Margareta, fortfor chevaliern, ni älskar henne, markis, och hon älskar er tillbaka. — Jag? yttrade Gontran med osäker röst. — För tusan! det är ju lätt att se. Markisen besvarade dessa ord endast med en axelryckning. — Ni vet väl, min vän, fullföljde chevaliern, att jag, ifall så är förhållandet, ej vill hindra er derifrån. Gontran fixerade honom skarpt och utbrast derefter: — Ah! Åt detta utrop gaf han ett egendomligt tonfall. — Er kärlek är ett hinder för Margaretas giftermål med herr de Montgory, återtog chevalier VAsti. Jag bör således vara belåten, ty detta giftermål skulle, om det komme till stånd, ruinera vår vän Emanuel. — Jag förstår, sade Gontran, och det är utan tvifvel era intrigers enda mål att förekomma en sådan olycka. — Om förlåtelse, svarade chevaliern, jag har redan sagt er att, i händelse herr de Montgory ej gifter sig med min kusin, blir det jag som... Herr dWVAsti yttrade detta så lugnt, kallblodigt och bestämdt, att Gontran kände sig gripen af ett ursinnigt raseri. Han sökte med handen pistolen, som han hade förvarad i hölstret, för att skjuta för pannan denne man, hvilken helt djerft påstod, att han skulle gifta sig med Marvareta...