Dagens Nyheter – 3 februari 1868, sida 2

för att njuta af hvarandras sammanvaro, och läto sina hästar gå steg för steg, under det de försjunkna i hvarandras betraktande, inandades skogens vällukter och lyssnade till de tusen harmoniska ljud, som från jorden uppstego mot himmelen. — Kanske han älskar mig... tänkte Margareta de Pons. De tillryggalade sålunda två franska mil och återkommo icke till medvetande af det verkliga lifvet och dess prosa, förrän de fingo se Montgorys torn framskymta mellan träden. — Ahl! utbrast Margareta; au äro vi framme. Gontran spratt till. — Och helt säkert komma vi icko först. — Tror ni det? frågade markisen, som vaknade ur sina ljufva drömmar. — Ja, svarade Margareta, ty fastän skogsstigen är en half mil kortare än landsvägen, måste min far och herr VTAsti, som naturligtvis ha åkt fort under det att vi färdats myeket långsamt, vara framme före oss. Margareta rodnade, då hon sade detta, och sänkte ögonen. — Herr de Montgory är kanhända redan orolig, stammade hon. Då Gontran hörde detta namn uttalas, kände han blodet stocka sig kring hjertat. Margareta märkte att han blef ännu blekare, och hon hörde honom mumla: — Ack! förlåt, min fröken; jag glömde att ni snart skall blifva markisinna de Montgory. Hos Margareta uppväckte denna förlägenhet och denna plötsliga blekhet underliga känslor, på en gång fruktan och sällhet; hon förstod att Gontran älskade henne med den mest våldsamma passion, och Gontran glömde, hvilken nedrig rol chevaliern tillämnade honom, och dennes befallning att han skulle visa den unga flickan en isande köld, samt, så att säga, upp