Dagens Nyheter – 3 februari 1868, sida 2

— Det var ju vatten, eller huru? mycket vatten... Den stackars mannen mindes det kalla bad, markisen tillskyndat honom, och han frågade sig utan tvifvel vid hvilket tillfälle, af hvilken anledning och under kvilka förhållanden detsamma försiggick; men snart fick han se Margareta, som förut varit till hälften dold bakom Gontran och dennes häst, och han utbrast: — Ah! se prinsessan... prinsessan! Han började åter hoppa, dansa och sjunga, till tecken af sin stora glädje. Derefter förde han, trogen sin vana, sina båda händer tillsammans och räckte fram dem, i det hans anlete antog ett bönfallande uttryck. Den unga flickan lät ett guldmynt falla i den sålunda af hass händer bildade håfven och begagnande sig af det gynsamma ögonblieket — tiggaren hängaf sig nemligen åt sin förtjusning och såg ingenting annat än den blänkande slanten — satte hon sin häst i galopp och kom således hastigt nog ur fånens farliga närhet. Gontran följde henne. Nicou stod en stund häpen öfver denna hastiga affärd, derefter sänkte han hufvudet, en tår frambröt ur hans öga, och han fortsatte sin väg med långsamma steg, under det han mumlade i dyster ton. — Prinsessan älskar mig ieke mera. Margareta fortfor att rida i galopp, till dess hon kommit tillräckligt långt bort ifrån fånen; derpå saktade hon farten och sade till Gontran: — Ack! ni kan icke tro huru rädd jag blef. Sedan betraktade hon sin följeslagare och märkte att han var blek; och denna blekhet, som förrådde att äfven han varit upprörd, förtjuste den unga flickan, hvilkens hjerta började klappa hårdare än vanligt. Oeh nu, likasom den dag då de tillsammans färdades till Portes, glömde de allt annat, blott