Dagens Nyheter – 3 februari 1868, sida 2

slukade henne med en blick, så djup och så brinnande, att inga ord, huru poetiska som helst, skulle ha förmått lika vältaligt tolka hans kärlek. Leonas dystra bild utplånades helt och hållet ur herr de Lacys hjerta. Margreta de Pons vill markisinnan de Verne. Min kära vän! Förgäfves har jag väntat ett svar på de tvenne bref, jag skrifvit till dig. MHvarföre iakttager du denna envisa tystnad? Jag kan icke förstå det, och dock har jag behof af dina råd, ty din lilla Margareta, som trodde sig så stark och gjorde narr af andra, märker nu att hon är en ytterligt svag varelse. Hvarmed skall jag börja? Jag har så mycket att säga, så många händelser att omtala för dig! Det är kl. mellan tolf och ett på natten jag skrifver dessa rader. Jag vet icke om detta är spökens och brottslingars timma, men säkert kan jag påstå att det är älskandes. Vi ha ätit middag på Montgory i dag. Ack! kära du, det är ett fasligt otrefligt ställe. Hittills har jag endast sällan varit hos min blifvande make. Och då när jag i honom endast såg en vän till min far, fästade jag mig icke så mycket vid hans egenheter; jag fann det helt naturligt att denne man från en annan tid omgaf sig med minnen af det förflutna, bodde på ett gammalt slott och sjelf så mycket som möjligt sökte att likna familjporträtterna i sitt galleri. Men nu... Ack! kära vän, beklaga mig, ty jag fryser om hjertat, så snart jag kommer öfver tröskeln till denna kalla boning. (Forts.)