Dagens Nyheter – 31 januari 1868, sida 3

ihåg, min kära Octavia, att du och jag hade olika tankar i afseende på denna uppoffring. Du har alltid varit en smula svärmisk och du drömde om en vacker riddare, med mörka tilltalande ögon, en smärt och smidig växt — nog af, du ville ha honom sådan, som hjeltarne skildras i spanska romaner. Du brydde dig föga om, huruvida din tillkommande hade förmögenhet eller ej; du sade mig till och med att kärleken icke trifves rätt väl annorstädes än i kojan. Din dröm, med undantag likväl af den sistnämnda delen deraf, har, efter hvad jag har anledning förmoda, blifvit förverkligad. Herr de Lerme är trettio år gammal, han är mycket vacker, han älskar dig, säger man, ända til ytterlighet, men han är rik... och denna egenskap, hans rikedom menar jag, bör icke litet bidraga till att förminska din äktenskapliga sällhet. Hvad säger du sjelf? Kanske du anser mig skämta, min lilla snälla vän, men du bedragei dig; mitt bref skrifves under intrycket af ganska allvarsamma tankar och ändamålet med mir ejvistel är att få veta något, hvarom jag ännu är okunnig. Säg mig, är det möjligt att älska en person med hvilken man är gift? Är de klo: kt, är det kanske nödvändigt att göra det? Och framförallt besvara denna fråga: finnes i ve rkligheten hvad man kallar kärlek? D. 1 undrar öfver mig, derom är jag viss; men rår j ag väl för hurudan jag är? Mitt lynne är skäm tsamt, och jag ser allting från ljusaste sidan . Derför tvekar jag icke heller att afgifva följar ide bekännelse: Fö r det första har jag en äkta man i perspekt iv; för det andra har jag en älskare. Derr förstnämnde öfverensstämmer temligen väl m ed det ideal, jag skapat mig: en man vid mogn:i id ålder, med stora jordegendomar, ett gamm alt namn, en markiskrona och rika minner