Dagens Nyheter – 31 januari 1868, sida 2

— Ja, min vän; och han har gifvit mig ett förtroende. — Jaså! sade den unga flickan i en ton af öfverraskning. — Han tänker gifta bort er... — Mig! Ack, hvilken galenskap! — Huru! tycker ni er redan ha hunnit så långt i ålder, att ni anser er vara på den öfverblifna kartan? frågade herr de Montgory 1eende. — 0! markis; ni kan icke föreställa er huru gammal jag tycker mig ha blifvit! När man nalkas tjugu år, då har man allt sett sin ungdom. Dessa ord voro beräknade att göra stort intryck på markisen; och de förfelade icke sitt mål. Herr de Montgory blef djerf, han blef hänryckt, han föll på knä för Margareta, han fattade hennes hand, han tryckte denna mot sitt hjerta, han förde den till sina läppar — och hon gjorde intet motstånd. — Samtycker ni då till att blifva markisinna de Montgory? frågade han henne. — Kanske, svarade hon, i det hon blygsamt slog ned ögonen. Fröken de Pons hade ungefär två månader förut genom döden förlorat en aflägsen slägtinge, efter hvilken hon nu bar sorg. Det öfverenskoms med anledning häraf att hennes bröllop icke skulle ega rum, förrän tre månader efter det timade dödsfallet förlupit. Detta beslut fattades på inrådan af herr chevalier VAsti, som var en sträng iakttagare af konvenansens reglor. Chevaliern hade således en månad på sig. Då Gontran de Laey anlände från Paris hade fröken de Pons blott sex dagar varit förlofvad med markis de Montgory.