Dagens Nyheter – 30 januari 1868, sida 2

på Portes, och som det roat henne att inreda med ett visst artistiskt koketteri. Må det tillåtas oss att med några rader omtala denna flickas historia, som af sin far blifvit dömd till att sluta sin tillvaro på det gamla slottet Montgory, vid sidan af en gubbe, som gifte sig med henne endast för att få en arfvinge till sitt namn. Margareta hade förlorat sin mor, medan hon ännu låg i vaggan, och under sin första barndom vårdades hon af en syster till herr de Pons, fru gretvinnan VOisy. Grefvinnan, som tidigt blef enka, hade varit en af de mest excentriska qvinner på sin tid. Hon var äldre än baronen och hade tillbragt sin ungdom på ett gammalt gods i Poitou samt der sysselsatt sig med att läsa riddare-romaner, hvarigenom hennes redan förut lifliga inbillning blifvit ännu mera öfverspänd. Fru dOisy var en af dessa gvinnor, som lätt låta hänföra sig; och som älska den förflutna tiden mera än den närvarande derföre att allting var mera romantiskt förr än nu. Den uppfostran grefvinnan gifvit sin brorsdotter hade icke heller varit den förståndigaste. Margareta lärde sig rida och jaga; hästar och hundar blefvo hennes favoriter. Derför att hon så mycket sysselsatte sig med manliga öfningar, förlorade hennes karakter den mildhet och vekhet, som är naturlig för qvinnan. Hon blef stolt och oböjlig samt visade en viss motvilja för äktenskapet. Hvad som emellertid bidrog att i någon mån förmildra fröken de Pons smak och lynne var vistelsen i Paris, der hon naturligtvis deltog i de mest lysande fester och öfverallt beundrades och hyllades för sin utmärkta skönhet. Margareta älskade lyxen; bon förtjustes af den glans och prakt, hvarmed hufvudstadens förnäma damer omgåfvo sig, och hon kom slutligen till