Dagens Nyheter – 29 januari 1868, sida 3

får det också lof att reparera skadan. Jag skall ha fliekan; det kan icke hjelpas. Visst är det synd att ätten Flars skall utslockna, men det rår jag icke för. Chevaliern blef snart åter lagn, och han såg på sin onkel med den mest naiva och förnöjda min i verlden. — Jag är verkligen glad, min onkel, sade han, deröfver att ni vägrat mig er dotters hand, ty jag skulle aldrig ha kunnat göra er fomilj så myeken heder som herr markis de Montgory. Dessa ord försonade baronen med hans systerson. — Bra taladt; yttrade han till honom. För att göra dig skadeslös, min käre vän, skola vi söka skaffa dig en arftagerska. . — Ah! svarade chevaliern, som väl förstod att taga tillfället i akt, betala blott mina skulder, min onkel, och vi äro goda vänner. De äro icke särdeles stora, de belöpa sig till tjugufem å trettio tusen francs. — Öfverenskommet! sade markisen, sålunda förekommande baronens svar. Hvad denne sistnämnde beträffar, gaf han med en nick på hufvudet sitt bifall tillkänna. — Och vidare?... yttrade markisen. — Hvad är det vidare fråga om? sade herr de Pons oroligt; ty han hyste starka misstankar angående sin systerssons afsigter. — Inbjud. mig till min kusins bröllop, yttrade chevalier dAsti skrattande. Ett småleende återkom på baronens läppar. — Min vän, sade han till. chevaliern, du vet att mitt hem alltid skall vara ditt. Deretiter vände sig baronen till sin gamle vän sägande: , — Markis, den häftiga och smärtsamma rörelse, ni. nyss erfarity gör det fill en nödvändighet för er att -Hemta frisk luft. Vi skoa jaga litet. (Forts.)