Dagens Nyheter – 29 januari 1868, sida 2

kl. 10. Skulle väl Montgory ha begifvit sig inåt skogen, utan att afvakta min ankomst? Baren de Pons — ty det var han — jagade nästan alla dagar tillsammans med herr de Flars-Montgory, och han kunde med skäl förundra sig öfver dennes brist på ordhållighet vid ifrågavarande tillfälle, emedan markisen, då det var fråga om jagt, plägade vara mysket punktlig. Baronen fattade sitt jagthorn och blåste en signal. Denne blef obesvarad, men i detsamma varseblef han tvenne män i markisens jagtlivre. — Hör hit! Broeardeau, utropade baronen till en bland desse, har mötestimman af någon anledning blifvit uppskjuten? — Nej, herr baron. Sedan en timma ha vi väntat på herr markisens ankomst. Dagen torde blifva het nog; ty vi ha uppspårat tio dofhjortar. — Besynnerligt! tänkte baronen, Montgory brukar eljest vara den som håller hvad han lofvat. , Ännu en gång lät han jagthornet smattra, men intet svar följde. Han blef nu orolig, och trodde att Montgory var sjuk, hvarför han kastade sig upp i sadeln på miss Arabella — så hette det vackra stoet — och inom en half timma hade han tillryggalagt vägen mellan mötesplatsen och markisens slott. Då baron de Pons sprängde in på borggården, såg han jagtkopplen samlade, markisens sadlade häst otåligt gnäggande skrapa marken, vidare i ett hörn af borggården en annan svettig häst, hvars smutsbestänkta ben ofh sidor bevisade att han kom från någon aflägsen ort. synen af denna häst gjorde på baronen ett besynnerligt intryck. — Hvar är din husbonde? frågade han en af betjenterna vid kopplen.