Dagens Nyheter – 28 januari 1868, sida 3

hörde en ädel slägt. Han var fem fot och nid tum lång, axelbred och muskelstårk, d. v. s. hans kropp vår sådan som i allmänhet medeltids-riddarnes, hvilka från sin första ungdom vandes vid kroppsliga öfningar. Han hade en herkulisk styrka, och oaktadt hans framskridna ålder, skulle få unga män ha kunnat täfla med honom i ihärdighet, -t. ex. under jagten. Han kunde sitta på hästryggen hela dagar, ja till och med jaga till fots från morgonen till sena qvällen, utan att sky några mödor och utan att förtröttas. Herr de Montgory hade ett yfvigt, hvitt hår; hans skägg, äfvenledes hvitt, var ganska långt. En morgon skulle markisen ut på jagt och han hade just kommit ned på borggården, färdig att stiga upp på sin präktiga springare Attila, då ljudet af en galopperande häst, som nalkades slottet, nådde hans öron. Han vände hufvudet åt slottsporten och blef snart varse en ryttare, hvilken, att döma efter vissa tecken, hade tillryggalagt en lång väg. — DWAsti! utropade markisen, i det han skyndade chevaliern — ty det var verkligen han — till mötes. Den gamle hade genast igenkänt sin vän herr de Pons systersson. — Jag sjelf, herr markis, svarade ryttaren, som dervid svängde sig ur sadeln. Chevalier VAsti, hvilken markisen i många år kännt och kallade för du, såg mycket allvarlig ut, hvilket förvånade herr de Montgory. — Min Gud, chevalier, sade han till honom, hur är det fatt med dig, och hvarifrår kommer du? Man skulle kunna tro att du färdats tjugufem mil på hästryggen. — Sedan i går har jag tillryggalagt trettio svarade WAsti. — Hvarifrån kommer du då? — Ifrån Marseille och just för att träffa er