Herr de Flars-Maontgory befann sig i Nivernais, när han erhöll besök af öfverste Leon. Markisen väntade otåligt underrättelser från sin fosterson Emmanuel Chalambel. Hvaraf härrörde denna nästan faderliga tillpifvenhet, som han hyste för den unge advokaten, och huru kom det sig att han, med sina aristokratiska tänkesätt, hade uppgjort testamento till förmån för en ofrälse person och således beröfvat den yngre grenen af sin ätt en förmögenhet, som eljest skulle ha tillfallit densamma? Detta var något som ingen kunde säga. Emanuel var af ganska låg börd; men hans far, sade man, hade gjort markisen en vigtig tjenst under revolutionen. Några elaka tungor påstodo att markisen hade stått på mycket intim fot med fru Chalambel, modren, som skulle ha varit ett särdeles vackert fruntimmer, och hans tillgifvenhet för sonen var alltså, menade man, helt naturlig. Men emellertid voro alla dessa rykten mer eller mindre obestämda och det enda man med säkerhet visste var att markisens hela förmögenhet, med undantag af Montgory, ätten Flars stamgods, en dag skulle komma att egas af Emmanuel, såvida icke någon oförutsedd händelse inträffade, hvaraf ändring i testamentet blefve en följd. Den unge advokaten qvarhölls i hufvudstaden dels af dess vexlande nöjen, dels äfven af begär att snart vinna ännu större rykte för skicklighet än han redan förvärfvat sig. Derför kom han sällan, alltför sällan, på besök till sin välgörare, hvilken eljest väl behöfde uppmuntras, och som, då hans skyddsling var borta, alltid lefde i en viss oro och med längtan afvaktade hvarje post, för att få bref ifrån honom. Herr de Montgory var en ståtlig gubbe, sextiofem år gammal. Men hans drag voro ännu vackra, och det nobla uttrycket i hans ansigte vittnade ganska tydligt om att ban till