Dagens Nyheter – 28 januari 1868, sida 2

den efter sina bildade samtida. Han åtföljde först hans kunglig höghet prinsen af Cond6 under emigrationen, var sedan adjutant hos konungarne Ludvig XVII och Carl X; och sålunda förflöto tjugufem år, under hvilka han aldrig vistades på sitt slott i Nivernais. När han omsider kom dit, skyndade han sig att ordna sina affärer med godsets underhafvande samt reste tillbaka till Paris, efter att ha låtit förgylla upp ättens vapen, som var anbragt öfver porten. Hotel de Flars i Paris, beläget vid Mademoiselle-gatan var en nästan lika vidlyftig samt lika gammalmodig och otreflig boning, som slottet Montgory. Alla rummen voro möblerade och inredda i öfverensstämmelse med bruket på Ludvig XIV:s tid. Herr de Montgory hade aldrig gift sig. En olycklig kärlek i hans ungdom hade helt och hållet betagit honom all böjelse för att inträda i det äkta ståndet. Han var visserligen mycket angelägen om att hans ärofulla namn icke skulle dö ut; men han litade på att ätten skulle fortplantas genom den yngre grenens representant, herr de Ruvigny. Efter julirevolutionen hade herr de Montgory dragit sig tillbaka till Nivernais, der han nu lefde hela året om. Hans gamle granne baron de Pons hade härutinnan följt hans exempel så till vida, att han icke for till Paris förrän i medlet af december och återkom till Portes i början af april hvarje år. Herr de Pons var enkling, och han hade kopat hela sin ömhet på de tvenne barn, hans hustru skänkt honom, nemligen hans son chevaliern, som var sjöofficer, och hans dotter Margareta Armanda de Pons, en älsklig flicka vid nitton å tjugu års ålder, hvilken kunde kallas bländande skön, och som hos sin kusin chevalier MAsti uppväckt en våldsam lidelse.