Dagens Nyheter – 27 januari 1868, sida 2

Gontran hejdade den talande med en åtbörd och sade till honom i en ton af djup melankoli: — Således ångrar ni icke att ni svurit den ed, som nu sammanbinder oss? —o— Nej, icke ails. — Men om det gick an att göra det skedda ogjordt..-. — Min käre vän, betänk då att jag är fattig, och att jag vill bli gift med en rik arftagerska samt sålunda komma i tillfälle att förgylla upp familjen Astis gamla vapensköld. — Hvad mig angår, yttrade Gontran, var det ingenting annat än min vanvettiga kärlek till Leona, som förmådde mig till att gå in på öfverstens förslag... Och nu hatar jag denna qvinna. ooo Ni glömmer, att er onkel gjorde er arflös. Tack vare våra åtgärder... — Likagodt! Men jag har fått betalningen på förhand, och det är måhända den förnämsta orsaken, hvarför jag har så liten lust att utföra arbetet... Chevaliern gjorde en axelryckning. — Markis, sade han, för en person med ert namn, er titel, er ålder, äro tjugutusen francs i ränta en alldeles för obetydlig inkomst. Det är nätt och jemt så mycket att ni derigenom värnas för fattigdomen. När ni genom förbundets medverkan lyckats få hundratusen francs i stället för tjugu blir kanske lusten att gagna detta förbund större. Dessa ord gjorde Gontran helt tankfull; han svarade intet. (Forts.)