Dagens Nyheter – 27 januari 1868, sida 1

DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL, (Forts. fr. föreg. n:r.) — Må vara, svarade hon efter en stunds tvekan, men jag vill dervid göra ett vilkor... — Säg en befallning, min fröken. — Ni skall följa med mig ända till Portes, så att min får sjelf må kunna tacka er. — Min fröken... — Men, återtog hon lifligt, ni har måhända : brådtom? — Jag ämnar mig till Saint-Pierre, svarade Gontran. I Clameey begärde jag en vägvisare, och man kunde ej skaffa mig någon annan än :i fånen. — Ah, såde hon leende, jag inser nu huru det kom sig att jag träffade er på vägen. — Men, skyndade sig Gontran att tillägga, det gör mig ingenting om jag anländer till min bestämmelseort något förr eller sednare. — Ifrån Portes till Saint-Pierre är det ej långt, och ni hinner mycket väl fram dit, : ni hos 058 intagit frukost, hvilket jag hoppas att Hi ej är nog oartig att vägra. — Jag emottager er inbjudning med största nöje, svarade Gontran, förtjust af flickans älskvärdhet. En temligen häftig nordanvind skingrade nu regninolnen, och snart visade sig för de unga tu en del af den blåa himlen, hvarifrån månen kastade ett darrande skimmer öfver flodens böljor. I detta ögonblick fästades Gontrans ögon på den unga damens ansigte. Hon var så skön, att englarne skulle hafva dr vid hennes anblick, och det uttryck af rädsla, som hyvilade öfver de älskliga dragen,