Dagens Nyheter – 27 januari 1868, sida 1

fråga, som en liten landsortsfröken säkerligen ej skulle hafva kunnat afhålla sig från att framställa. Likaledes hade hon med fit uraktlåtit att nämna sin fars namn. En följd häraf var att under de två timmar, som åtgingo innan vårt unga par framkom till bron öfver. Yonne, Gontran och den unga flickan endast språkade om Paris, de sista balerna och konserterna. Dagen höll på att gry, när de passerade öfver elfven. oo— 8e der Portes, sade den unga flickan, i det hon pekade norrut. Gontran fann nu att de genom att begifva sig till bron, gjort vägen till Saint-Pierre dubbelt så lång som den eljest skulle ha varit. De befunno sig nu i en herrlig dal. Tvenne täcka byar lågo midt emot hvarandra på hvar sin sida om Yonne-floden, hvilken framflöt midt igenom dalen. Här oeh der såg man en väderqvarn eller smärre hvita, trefliga och väl underhållna boningshus, omgifna af höga popplar, hvilka kastade sin skugga öfver ängar, hvarå stora feta kor betade. j Slottet Portes med sitt högresta schiffertak framskymtade mellan lummiga träd. Det var nemligen en vacker park som sträckte sig deromkring. , — Der borta ligger Saint-Pierre, sade den unga flickan. — Ah! svarade Gontran distrait. — Men, återtog hon småleende, under det markisen betraktade henne med beundran, se här kommer en ryttare från slottet oss till mötes. Det är ebevaliern. Min far har troligen skickat honom till Begie, för att fråga om jag stannat. der öfver natten. Gontran spratt till då han hörde ordet chevalier uttalas; han fästade en skarp blick på ryttaren, som allt mera nalkades dem, och han