Dagens Nyheter – 27 januari 1868, sida 1

då Gontran först såg henne, hade nu gifvit vika för ett nästan drömmande leende. Såsom en af forntidens vandrande riddare, gjorde han af sitt knä ett trappsteg, hvilket hon, när hon svingade sig upp i sadeln, knappt vidrörde. — Diana och Jupiter, sade hon, talande om sina två vindthundar, hafva varit lyekligare än min stackars Vulcanus: de ha simmat öfver fleden och äre nu långt för detta hemma och hafva säkert vid Portes väekt bekymmer. Min far kan tro att.jag drunknat. — Låtom oss då skynda oss, så att han ej behöfver oroa sig länge, svarade Gontran. Med dessa ord fattade han sin häst vid tygeln och började gå framåt, följande den väg, som den vackra ryttarinnan med fingret utvisade. Den två timmars färd, som Gontran gjorde tillsammans med denna hänförande varelse, var ytterst angenäm. Hon sjöng som en fogel och gaf sitt lekfulla och spirituella lynne fritt lopp, så att det var omöjligt att icke genast inse det den unga fliekan blifvit uppfostrad i Paris oeh endast vistades på landet om somrarne. Inom mindre än en timma hade himlen blifvit ren och blå; svala flägtar, doftande af skogens vällukter, rörde sakta de af regnet tyngda trädtopparne; natten egde sommarqvällens ljumhet, ehuru man ännu icke hunnit längre än till slutet af april, oeh herr de Laey glömde fullkomligt hela verlden — han frågade sig om han någonsin varit så lycklig som nu. Damen hade visat den grannlagenheten att ej besvära Gontran med någon af dessa närgångna frågor, för hvilka man så ofta på landsbygden är utsatt. Fastän Saint-Pierre, dit han ämnade sig, endast låg en half mil ifrån Portes och ej hade några andra invånare än bönder, hade hon ej ansett det passande att fråga honom om ändamålet med hans resa, en