Dagens Nyheter – 25 januari 1868, sida 3

om aftonen måste intaga sängen, hvarifrån man trodde att han ej mera skulle uppstå. Våra omsorger räddade honom, men nu hade håns passion utbildat sig till verklig galenskap. Han inbillade sig att min far var, en pribs och att äfven han sjelf var af en mycket hög börd... En morgon, då vi sutto vid frukostbordet, inträdde han och sade till min fader: — Min herre, jag har inför er uppträdt såsom en simpel jagtbetjent, och ni har tagit mig för en sådan, men jag är i sjelfva verket en furste. Ehuru vi utbrusto i ett gapskratt, lät han likväl icke bringa sig ur fattningen utan fortfor : — Jag är en prins, ehuru jag blifvit beröfvad mitt arf; men jag hoppas att en dag lyckas återvinna det. Jag älskar prinsessan, er dotter, och om ni vill gifva mig henne till äkta... — Yälanr, prins, svarade min far, som inså: att den stackars gosseu blifvit vansinnig. när ni blivit rik. skola vi tänka på saken!... Ifrån detta ögonblick. min herre, företog sis den Olvexlige fånen att I Åuxerre ock Clamecy tigga perningar i ändamål att slutligen få en summa af trehundra franes, hvilken han ansåg vara en ofantlig förmögenhet. Sedan han väl samlat denna summa, skulle han gifta sig med mig. Under det den unga flickan för Gontran berättade denna besynnerliga historia, förflöt natten och ovädret gick öfver. — Fröken, sade då Gontran, regnet har upphört, tillåt mig få ställa min häst till ert förfogande, vare sig ni vill återvända till er moster eller färdas till ert eget hem, och tillåt mig äfven att bli er riddare. (Forts.)