Dagens Nyheter – 25 januari 1868, sida 2

MATELL LIES UR EIKINATESAA ST FRE BEGER ArNöstet ste Öe ARN te ta anton ötertenortn tan snart att den stackars fånen icke längre var farlig; ty han hörde honom säga: — Nu måste jag åter börja tigga... och tigga mycket länge... innan jag kan gifta mig med prinsessan... min Gud! min Gud! — Arme man! utbrast den unga flickan i medlidsam ton. — Farväl! ... ropade fånen till henne. Tarväl! Upphör icke att älska mig, fastän det torde dröja länge, innan vår förening kan komma till stånd utan — förblif mig trogen! Och han steg upp och gick långsamt sin väg. Gontran och den unga damen förblefvo länge tysta, de hörde honom högljudt klaga och ibland — skratta. Sedan han gått en stund, kastade han sig i vattnet och samm öfver till den motsätta stranden. Markisen och den okända sågo på hvarandra. Måhända båda, ehuru de andades friare, fatI tades af en ny känsla, himmelsvidt skiljd från j dem de nyss erfarit, men också -— högat ta I turlig. Ena tjuguåtts års man, han må vara fri eller icke, kan ej gerna under en stormig natt sitta på ett ödsligt ställe vid sidan af en ung och skön flicka, som han nyss räddat ur en stor fara, utan att i hans själ skall försiggå en af dessa Jjufva rörelser, som på en gång förråda menniskans gudomliga ursprung och hennes svaghet. Då Gontran lemnade Paris, var han ännu kär i Leona. Men då kärleken börjat blifva ljum, kan den i hvilken stund som helst slockna, och den gör det vanligtvis, när något nytt älskvärdt föremål visar sig. Kanhända hade han — så trodde han åtminstone sjelf — endast lydt hederns och pligtens bud, då han skyndade att rädda . den värnlösa flickan ur fånens våld; men kanske också skulle hans steg icke ha varit så snabba, när han förföljde den flyende, icke hans arm