Dagens Nyheter – 25 januari 1868, sida 2

ÖKEN Derefter tog han fram sina pistoler ur hölstren — hästen stod fortfarande bunden utanför hålan — spände hanen på den ena af dem och ställde sig bredvid den sköna okända. — Så här utrustad, yttrade han, kan man lugnt taga emot honom. — 0! döda honom icke! utbrast hon i en ton af medlidande och fruktan. — Det beror icke mera på mig, svarade Gontran. . I detta ögonblick blef fånen synlig på ungefär tjugu stegs afstånd från grottan. Det kalla vattnet hade afkylt hans vrede, och dessutom hade han straxt förut kommit underfund med att hans kläder blifvit sönderslitna under brottningen och att hans penningpåse vid det häftiga fallet från klippan ramlat i vattnet och uppslukats af böljorna. Också hade han i hast blifvit en alldeles förändrad menniska. Då han fonn sig vara egare at den summa, som han i sin galenskap ansåg så stor, att man icke billigwis kunde fordra det en prinsessas friare skulle ega mera, hade hån jublat och trott sin dröm nära att förverkligas; men endast en kort stund fick han njuta af sin lycka; de tre hundra francs, han genom flera års mödor och försakelser samt — så trodde han sjelf — en konungs frikostighet lyekats samla, försvunno i ett ögonblick; och på samma gång var det också slut med hans förut så starka känsla ar eget värde; han tyckte sig vara svag och försvarslös, såsom ett barn, och han började bittert gråta, mumlande mellan snyftningarne: — Jag har förlorat min skatt... jag har förlorat den!... Han släpade sig på sina knän till ingången af kålan, gråtande och klagande. Gontran, som var beredd att skjuta på honom, ifall han ånyc skulle försöka bemäktiga sig flickan, märkte