Dagens Nyheter – 25 januari 1868, sida 2

skrikande: — Hon är min! bon är min! Gontran sprang åt sidan och undvek sålunda MOA ERAN RAR ANA enAnnan och lik ett vilddjur störtade han mot Gontran, det tillämnade anfallet. Derpå angrep han jätten bakifrån, flätade sig kring bans kropp, såsom hade han varit en orm, och försökte att få honom omkull. Kampen var häftig, men varade dock ganska länge: det var en fintlighetens och vighetens strid mot den råa styrkan. Under språnget hade jätten hela tiden hållit sig nära elfven; Gontran lyckades småningom under brottningens fortgång föra honom intill sjelfva flodbrädden; då de väl kommit dit, gaf han Nieou i ett obevakadt ögonblick en väldig knuff, och mannen störtade utför klippans brant ned i djupet. Under hela den tid striden pågått, hade den unga damen befunnit sig i ett tillstånd af den I mest spända oro. Hon glömde helt och hållet i I I den fara, hon sjet npit och hon tänkte endast I på det olycksöde. som skulle komma att ärabba hennes befriare, ifall lånen blefve den segrande. Hon föll på knä och uppsände för honor — en man, som hon icke kände ens till namnet — de mest brinnande böner till himmelen. Innan fånen försvann bland böljorna, utstötte han ett vildt skri. Efter en stund dök han upp midt i elfven och började med kraft kämpa mot strömmen. — Han skall återkomma... han skall återkomma, mumlade den unga flickan, hvilkens förskräckelse ännu icke upphört. — Ol frukta intet, sade Gontran, i det han j sin tur tog henne uti sina armar, frukta intet... och kom! Och: likasom -häde han egt jättens styrka, började han springa. Han bar den unga flickan till hålan, der han satte henne på en bädd af torrt löf samt svepte sin kappa omkring henne. j