DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) Men fånen stannade icke. Han rusade framåt med otrolig hastighet. Damens fara blef allt större; tanken härpå eggade Gontran till fördubblade ansträngningar, och efter ett par minuters jagt, lyckades han hinna upp röfvaren, hvilken han fattade och qvarhöll med sin starka arm. — Hon tillhör mig! mumlade fånen andfådd. Jag har ju trehundra francs! Flickan gjorde de mest förtviflade försök att frigöra sig ur jättens armar och ropade till Gontran: — Rädda mig... rädda mig ur denne olycklige ganues vald... Vader den tid Goptran de hLacy gjorde krigstieust, ansåvs han för en at de starkaste och vigasto blana Oficerarne, vaktadt han var liten till växten. Ehuru jätten var mer än ett hufvud längre än markisen oeh det såg ut som vore det en ren omöjlighet för denne att kunna rycka offret ur röfvarens händer, visade sig dock snart att Nicou denna gång fått en motståndare, hvilken han hade svårt att bekämpa; ty plötsligen fick han ett slag i pannan med den påföljd att han för ett ögonblick döfvades. Han släppte dervid damen, som hade nog själsnärvaro till att begagna tillfället och fly några steg bortåt. När jätten åter hemtat sig, stod han midt framför en man, som mätte honom med blicken. Han igenkände markisen, sin välgörare; men raseriet och förtviflan hade beröfvat honom: all besinning och fördubblat hans herkuliska styrka,