Dagens Nyheter – 24 januari 1868, sida 2

Gontran och fånen uppgåfvo samtidigt ett rop af förskräckelse. Dessa rop hörde icke amazonen; hennes häst steg allt djupare ned och började simma. Men strömnen var stark, så stark att hästen, då han kom midt uti eifven, började gnägga af smärta och trötthet samt lät sig föras ett godt stycke nedåt. Då uppgaf ryttarinnan ett skri. Detta skri var gå genomträngande, att det nådde markis de Lacys och Nicous öron. Denne sednare svarade derpå med ett rop af förtviflan. Och innan Gontran hann tänka på att komma den nödställda damen till hjelp, såg han fånen störta sig i vattnet från klippan, på hvilken de stodo. Han försvann bland böljorna; då markisen nästa gång återsåg honom, fann han honom hålla sig fast vid ett pilträd, som med roten var fästadt vid flodbrädden men låg nedböjdt öfver vattnet, så att dess topp sträckte sig nära intill den starkaste strömfåran. Sedan fånen en gång fått tag i detta träd, väntade han... han väntade att hästen, som alltmera öfverväldigades af strömmen, skulle passera den plats, der han befann sig. Gontran stod stum, orörlig, utan att andas och lyssnande till qvinnans ångestrop, som blandade sig med åskans dån och forssens brus — och vid skenet af blixtarne såg han fånen, hvilken afvaktade hästen och dess börda, lik en roffogel, som väntar på sitt ofter. En blixt upplyste trakten en hel sekund, derefter betäcktes åter allt af mörker; herr de Lacy kände då sitt hjerta våldsamt klappa, oeh han längtade med oro och otålighet efter en ny blixt. Plötsligen och midt under mörkret hörde han ett skri, ännu mera genomträngande än de föregående; efter detta skri följde nästan omedelbart ett hest triumfrop... Åter kom en blixt. Då såg Gontran fånen fortfarande hålla sig fast