Dagens Nyheter – 24 januari 1868, sida 2

glädje började hoppa och springa fram och tillbaka i hålan, lik ett vilddjur som ser dörren till sin bur öppnas och som, innan det störtar ut för att åter njuta af friheten, pröfvar sina musklers spänstighet. Han skrattade, dansade, sjöng och skakade sin penningpåse — det var ett fantastiskt skådespel, för en författare svårt att beskrifva, men synnerligen lämpligt till ämne för en snillrik målare. Må man tänka sig denne jätte med sitt stora röda hår, sitt yfviga, ovårdade skägg, och sina flammande ögon, hvilkas hemska eld lyste i dunklet, hoppa i vild hänryckning, framhållande sin under åratal hopskrapade skatt, under det att täta blixtar gång efter annan upplyste den sällsamma taflan. Piötsligen hördes ett buller från det inre af skogen under ett ögonblick, då åskan icke dundrade. JFånen stannade, han upphörde att skratta och sjunga samt sträckte fram halsen, för att lyssna. En hund skällde på stranden, och med detta skall blandade sig ljudet af en galopperande häst. Natten var mörk, men tack vare blixtarne som hastigt följde på hvarandra, blef herr de Lacy snart varse en ryttare eller, rättare sagdt, en amazon, som kom fram ur skogen på precis samma ställe, der Nicou en stund förut stått och funderat, om det var möjligt att passera elfven. Tvenne stora hundar blefvo äfven synliga och började tjuta. . — Det är hon! det är hon! utropade fånen, som äfvenledes hade sett allt. Men redan hade amazonen tagit sitt parti. Hon lät sin häst stiga ned i vattnet, förlitande sig på hans styrka. Det var synbarligen hennes öfvertygelse att det skulle lyckas henne komma öfver till den motsatta stranden.