Dagens Nyheter – 24 januari 1868, sida 2

framför sig Yonne-fiodens gudinna. Den unga flickans jordiska drägt vederlade lyckligtvis denna förmodan. Fånen hade begärligt lutat sig intill henne och han slukade henne med ögonen, hvilka lågade af de vildaste begär. Gontran såg den unga damen darra, icke till följd af den stora fara, för hvilken hon varit utsatt, utan vid tanken på den ännu större fara, som hotade henne, och hon fästade en bedjande blick på markisen. Denna blick var talande, den sade tydligen att hon fasade för fånen, att hon ville blifva hbjelpt af Gontran, och att hon i sin förskräckelse icke egde styrka eller mod att yttra ett enda ord. Hela det uppträde vi nyss skildrat, den unga fickans räddning genom Nicou, hade försiggått så hastigt att markisen ännu icke hunnit hemta sig från den ångest, hvilken bemäktigat sig honom, då han såg damen föras bort af strömmen. Också kom han sig icke före med att säga henne några lugnande ord eller ens att genom en åtbörd gifva tillkänna att hon i honom hade en vän, en beskyddare, på hvilken hon kunde räkna. Hvad fånen beträffar, hade han alldeles glömt bort att Gontran fanns till; och han tog den af skrämsel skälfvande flickan i sina armar och störtade in i skogen, ropande: — Hon tillhör mig! mig!... mig! Jag rår om prinsessan... jag vill och jag skall gifta mig med henne! Den unga flickan uppgaf ett anskri. Fånen sprang fortfarande, bärande henne på sina starka armar och jublande af glädje. Herr de Lacy skyndade sig efter honom, — Stanna, eländige! ropade han. Stanna.-s.s stanna! (Forts.)