Dagens Nyheter – 24 januari 1868, sida 2

med ena handenipilträdet; med den andrahade han fattat damen om lifvet och lyftat henne ur sadeln, hvarefter hästen ensam fördes sitt sorgliga öde till mötes. Det blef nu mörkt igen och tio minuter förgingo, innan luften ånyo upplystes. Dessa tio minuter föreföllo markisen som en evighet. Då han åter kunde se något, varselef han fånen, simmande med damen på sin rygg. Så stor var Nieous styrka att han utan synbar svårighet praktiserade sig och sin kärleks föremål till stranden, ehuru strömdraget, der han först befaun sig, var fullt lika starkt som på det ställe, hvarest hästen öfvergifvit försöket att motstå dess kraft. Emellertid kunde herr de Lacy knappast andas; så orolig var han. Så snart fånen nådde stranden, klättrade han uppför klippan med en katts vighet och ställde den döende amazonen på marken helt nära intill hålan. Det var då hon fick se Gontran, och det var då Goutran vid detta bländande sken från himmelen, som gång efter annan afbröt nattens mörker, kunde första gången skåda henne på nära håll. Den qvinna, som fånen Nicou räddat ur dödens gap, var en ung flicka, ett af dessa älskliga, ljuslockiga barn, om khvilka de tyska skalderna drömt. Lång och smärt samt utomordentligt vacker, gjorde hon på Gontran ett djupt intryck — han tyckte sig aldrig ha sett en så ljuf, en så gudomlig, en så idealiskt skön varelse. Hon kunde vara omkring aderton, på sin höjd tjugu år, och hon hade, besynnerligt nog, stora svarta ögon, ehuru hennes hår var blondt och hennes läppar hade det nyss, mognade körsbärets färg. Herr de Lacey trodde sig drömma, och han frågade sig sjelf om icke den hedniska mytologien var en sanning, och om han icke hade