Dagens Nyheter – 24 januari 1868, sida 1

höga stranden, gifvande markisen ett teeken att följa honom. Då Gontran lemnade Clamecy, var han mycket angelägen att hinna fram till Saint-Pierre så fort som möjligt. Han ville träffa herr VAsti, för att få veta, hvarföre han rest den långa vägen från Paris. Men nu var ieke längre denna åtrå så stark; stormen, blixtarne och skogens majestät hade imponerat på honom; oeh han nästan gladdes öfver detta oöfverstigliga hinder, som han påträffat och som, efter hvad han antog, skulle komma att ieke så få timmar fördröja hans framkomst. Han var nemligen i en sådan sinnesstämning att han fann det angenämt att sväfva i ovisshet om hvad som det intresserade honom ait veta. Han liknade i detta ögonbliek på sätt och vis en lifdömd, hvars afrättning till följd af någon omständighet blir uppskjuten, så att han helt oförmodadt får lefva några dagar eller timmar längre än han haft rättighet att hoppas. Fånen giek längs efter stranden, oeh herr de Lacy märkte att han sökte efter ett skydd mot regnet. Snart stannade han vid en bergshåla, som var så ryralig att Gontran kunde komma in i densamma, sittande på hästryggen. Högar af förtorkade löfblad buro vittne om att traktens herdar och jägare i nödfall plägade söka nattherberge uti denna håla. Gontran såg fånen sätta sig i samma ställning, som han intog, då han väntade framför köksspisen å gästgifvaregården i Clamecy. Nieou tänkte icke mera på sin följeslagare; hans ögon voro oafvändt fästade på fioden — han drömde åter om sin kärlek. Markisen steg af hästen samt band denna vid. en. trädstam utanför ingången till. hålan. Besluten att afvakta ovädrets öfvergång, tog han plats bredvid fånen. Stormen rasade nu som värst och åskknallarne genljudade mot de