Dagens Nyheter – 23 januari 1868, sida 2

Jånen talade med mycken öfvertygelse. Gontrar drog ofrivilligt på munnen. . -— Genom hvilket yrke har du då förvärfvat ditt kapital? — Jag går omkring till mina herrar grannar, och de gifva mig hvarje dag en slant att lägga till de öfriga. Ten stackars svagsinte mannen menade med uttrycket mina herrar grannar de bonddrängar baekstugusittare m. fl., af hvilka han på lanisvägarne tiggde allmosor. — Huru myeket skall du ega för att vinna prinsens samtycke till ditt giftermål med hans dotter ? — Trehundra francs, ers nåd. Det var svårt för Gontran att afhålla sig frår att utbrista i ett skallande gapskratt. Ian täntte: — Prinsessan, som han talar om, är någon ladtgårdspiga... Narkisen försjönk sedan i tankar oeh lät sin häs ledas af jätten, hvilken fortfor att gå bredvid densamma. De hade nu lemnat landsvägen och följde en smal och stenig gångstig. Niou ville hinna hem så fort som möjligt och had: derföre valt den genaste vägen. Dnna förd midt igenom skogen, under detta djuja mörker och denna imposanta tysthet, var i oci för sig sjelf i högsta grad pittoresk; och fåne: med sin berättelse om den förälskade pringessan bidrog i väsendtlig mån att öka det poetiska, fantastiska i situationen. Nicou hade upplört att tala, då Gontran slutade att göra honon frågor, och han gnolade på en visa, under cet han gick framåt med oförminskad fart. Nära en timma förflöt; endast sällan kommo de til någon öppen plats, der herr de Lacy kundt kasta en blick öfver himmelen och se huru det artade sig med vädret. Alla tecken tydde på att man hade starkt regn att vänta sig.