Dagens Nyheter – 23 januari 1868, sida 2

Gontran såg på sitt ur. — Klockan är åtta, tänkte han. Vi ha således varit två timmar på vägen och gästgifvaren sade att vi skulle hinna fram till SaintPierre på tre timmar. En blixt genomilade rymden, oeh en stark åskknall lät höra sig. Fånen svarade härå med ett gällt skratt. — Ahl! sade han, det var väl att prinsessan passerade elfven, medan det var dager. — Har hon då färdats deröfver i dag? frågade Gontran, glad öfver att fånen åter började blifva språksam. — Ja, i morgse. — Och... hvart begaf hon sig? Han gjorde en axelryckning, som betydde: — Jag vet icke. — Var hon ensam? — Ja, med sin svarta häst och sina båda vindthundar. Gontran erinrade sig härvid en af Alfred de Dreuxs vackraste skapelser, och, ändrande den åsigt. han först fattat, d. v. s. att prinsessan i sjelfva verket endast var en ladugårdspiga, började han tro att fånen förälskat sig i en ung och vacker dam, dotter till någon slottsherre i närheten, och hans nyfikenhet kittlades af denna föreställning, så att han ieke kunde låta bli att ställa flera frågor till den svagsinte. — Hon talade väl med dig, kan jag tro? — Ja, ers nåd, och Nieou har känt sig lycklig deröfver hela dagen. — Hon var således öm mot dig? — Hon skänkte mig ett guldmynt och sade dervid: Se här, Nicou, lägg detta till din skatt och laga att du får det bestämda beloppet så fort som möjlgt, så att du kan gitta dig med mig. När hon åter satte sin häst i gång, vände hon sig om och smålog så godt ät mig. (Forts.)