DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) XVu. Två dagar efter sin afresa från Paris anlände markis Gontran de Lacy till brynet af den djupa skog, som upptager det s. k. Morvan, en del af provinsen Nivernais. Som Gonutran sjelf icke visste i hvilket ändamål han reste, var han tankfull och underlig till mods. Så är ju vanligen fallet med resande, som af en blind nödvändighet drifvas fram till ett okändt mål. Gontran hade varit nog oklok att afsäga sig den dyrbara rättigheten att få följa sina egna böjelser och föra detta lugna lif, som endast hederliga menniskor, hvilka icke hafva något ondt på sitt samvete, kunna föra, blott för att få tillfredsställa en passion, som redan nästan upphört att finnas. Han hade sålt friheten för att vinna kärlek — en kärlek, som numera icke egde för honom något värde. Jen han var emellertid slaf. Denna förfärliga tanko plågade honom oupphörligen. Ohevaliern skall gifva erinstruktioner, hade öfversten sagt honom. Och Gontran hade begilvit sig åstad och rest sextio franska mil, alldeles ensam och försjunken i djup melankoli. Resvagnen stannade i Clamecy, helt nära Morvan. Der skulle markisen stiga till häst och färdas till Saint-Pierre, den lilla by, hvarest han borde afvakta chevalier VAstis besök. Gontran gjorde sig underrättad om, huru långt han håde till Saint-Pierre. — Min herre, svarade man honom, byn ligger sex mil: härifrån. På dagen går det icke åt