Dagens Nyheter – 23 januari 1868, sida 1

varit hemma mera än ett par månader, förrän han blef tokig, utan att någon kunde begripa hvarföre. Emellertid gör han ingen menniska ondt, och hans galenskap består egentligen deri att han tror sig vara en prinsessas älskare. Gontran smålog. — Nåväl, sade han, denne man skulle kunna visa mig vägen? — Det vill säga att, om herrn vill följa honom, skall han icke gå vilse; ty för att komma till Chåtel-Censoir, måste han passera SaintPierre; och om någon hittar vägen, är det han. — Hvar är han? — Han är i köket, der man gifvit honom mat, för att förmå honom att dröja en stund. — Låt mig se honom, sade Gontran, i det han lemnade matsalen och begaf sig till gästgifvaregårdens kök. Framför spiseln satt en person, som förtjenar beskrifning. Det var en man, som hade armbågarne stödda mot knäna och hakan mot händerna samt ögonen fästade på de flammande lågorna. Hans hår var tjockt, rödt och ovanligt långt; det nedföll i rika men fula lockar på hans rygg. Besynnerligt! under det hans hår var rödt, hade hans skägg, likaledes långt, gr tanjebran färg. Hans ansigte uttryckte ibhärghet. — BSeså, Nieou! ropade gästgifvaren till honom; stig upp, min gOssel Fånen vände långsamt hufvudet och kastade på Gontran en sådander stirrande blick, som man vanligtvis finner hos svagsina. — 50 här en herre, som vill göra dig sällskap på vägen, sade värden. Fånen betraktade fortfarande Gontran, men yttrade icke ett ord. Derefter steg han helt hastigt upp, och markisen fann då att han var en riktig jätte i längd och mager ända till ytterlighet. Han uppsökte sin käpp, som han had Gc