Dagens Nyheter – 23 januari 1868, sida 1

som icke ens brydde sig om att gifva akt på gästgifvarens förbluffade min. — Jag vet blott en person, som kan följa herrn, så vida herrn icke är vidskeplig, återtog denne. — Hvad menar ni? frågade markisen förundrad. Gästgifvaren såg förlägen ut. — Här på orten, sade han, har folket så många tokiga föreställningar. De tro att den som färdas i sällskap med en oskyldig kommer att drabbas af olycka. — En oskyldig — jag förstår icke hvilken mening ni har med detta ord. Ar en oskyldig detsamma som ett barn? . — Nej, så kalla vi sådana menniskor, som mistat förståndet. Jag talar nu om en lång karl vid namn Nicou, som är född i ChåtelCensoir, en liten stad icke långt härifrån. Han är högst besynnerlig, min herre; man säger till och med att han kan trolla. Gontran gjorde en axelryckning. oo— Han underhåller sin blinda mor genom tiggeri. Den ena dagen går han till Auxerre, anropar alla barmhertiga menniskor på vägen och återvänder till Chåtel, så snart det börjar skymma. Den andra dagen går han till Clamecy och tigger på samma sätt. Och härmed fortsätter han år ut och år in; vinter och sommar, hurudant vädret än må vara, är han i farten. — Är det endast nöden, som drifver honom till att så der ströfva omkring? — Åh! sade gästgifvaren, han förtjenar mera än den bäste arbetskarl. Alla menniskor ge honom penningar. Dessutom uträttar han ärender förträffligt. — Har han alltid varit fånig? — Nej, min herre. Han har varit soldat. När han tog afsked och kom hem igen, var han lika klok som någon annan; men han hade icke