Dagens Nyheter – 22 januari 1868, sida 1

än en sådan der betydelselös leksak, som man föraktfullt stöter undan med foten, när man tröttnar dervid. Dessutom hade Leona sjelf undergått en väsendtlig förändring. Hon älskade numera markisen, hon beundrade honom; och denna befallande blick, som fordom var tillräcklig för att böja Gontran till hennes fötter, hade försvunnit. Detta skarpa löje, som likt en dolk inträngt i hans hjerta, fanns icke mera; men på samma läppar, som krusats af detta löje, sväfvade nu kärlekens leende. Den trollmakt, som fjettrat Gontran, var bruten. Samvetsqvalen blefvo allt större och häftigare; han ångrade bittert att han så dyrt köpt en lycka af så lågt värde, att den upphörde i samma ögonblick han kunde säga att han egde den. För att blifva älskad af denna qvinna, som han nu började finna förhatlig, hade han sänkt sig från den höjd, han innehade i samhället, ända ned till en förening, som i lasternas och brottens djupa dy hade sin osäkra grund. Han hade gått in på att spela rollen af en bandit; han hade blifvit medbrottsling åt män, som alla gjort sig skyldiga till någon mörksens gerning, han som förut aldrig behöft frukta för att se sitt lif belyst af allmänna opinionens sol; han hade slutligen sölat sina händer med genceralens blod... Och från den dagen satt hvarje natt ett spöke vid hans hufvudgärd, hvars anlete ett leende af det djupaste förakt ständigt upplyste, och som med ihålig stämma hviskade: — Mördare! En brännande feber bemäktigade sig understundom markisen. Han sökte en dolk, och tanken på att döda Leona uppstod då hos honom. Leona, som aldrig lemnade honom, anade