Dagens Nyheter – 21 januari 1868, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Em qvinlig Haspar Mauser. Aarhuus stad har nyligen förlorat en af sina märkvärdigheter, skrifves i Aarhuus Stiftst. — På lasarettet har nemligen med döden afgått den gamla, gåtfulla qvinna, som benämndes Ryssen (allmänt kallad Russi Kabussi). En och annan lefver väl ännu i staden, som kan minnas, huruledes hon, såsom en halfvuxen ficka, dåligt klädd, endast i stånd att frambringa oartikulerade ljud, i början af detta århundrade af några personer anträffades i den söder om staden belägna Marsellisborg-skogen. Hon fördes till Aarhuus och har sedan framlefvat hela sin tid på Aarhus lasarett, med alla kännetecken till en obotlig idiotism, till sin nyligen timade död, då hon troligen var öfver 70 år gammal. Hon var en qvinlig Kaspar Hauser, men stod dock på ett lägre idiotiskt tillstånd än denne; men under det att vår snillriko landsman professor Eschricht har påstått, att denne idiot var en bedragare, kan en dylik beskyllning icke göras Ryssen, Alla bemödanden att få utrönt hvem hon var och hvarifrån hon kom, hafva dock tills dato blifvit fruktlösa. Det är helt naturligt att fantasien, som här hade en vidsträckt tummelplats, har varit ifrigt sysselsatt med att uppställa för-modanden. På grund af en ljudlikhet mellan hennes läten och det ryska språket, antog man att hon blifvit landsatt af ett förbiseglande fartyg från det mäktiga kejsardömet österut, och då de ryska prinsarnes och prinsessornas fängelselika bostad i Horsens här erbjöd gissningarne en stödjepunkt, har man till och medi Ryssen velat se, om icke en af sjelfva Romanowernas ättlingar, så åtminstone en af de gamle bojarernas afkomlingar. Kanske är förklaringen dock långt enklare, och Ryssen en stackars idiot, från hvilken hjertlösa menniskor ville befria sig genom att landsätta henne på våra kuster, och som funnit i det gamla klostret en lugn fristad, der hon, behandlad med kristlig kärlek, fick sluta sin gåtfulla lefnad. En seglifvad delinqvent. Italienska tidningar meddela en högst egendomlig berättelse om en soldat, som hade deserterat, anslutit sig till ett röfvareband, blifvit gripen och dömd till döden. Sedan delingventen i vanlig ordning utförts på afrättsplatsen, fullgjorde fem af hans förra kamrater deras sorgliga pligt, men då den dem kommenderande sergeanten såg att mannen icke var fullkomligt död, gaf han honom med sin värja nådestöten. I den tro, att detta var dödsknäppen, öfverlemnades kropen till dödgräfvaren; men som det var sent på qvällen underlät denne att fullgöra sin skyldighet och lemnade ofvan jord, hvad som han ansåg vara ett lik. Den olycklige arkebuserade var emellertid ännu vid lif och den kalla nattluften, som irriterade hans sår, återväckte honom till lifvet. Med yttersta möda släpade han sig till den inhägnad, som omgaf platsen, och lyckades att mot densamma uppresa en stege, som händelsevis fanns derinom, klättrade öfver, ehuru blödande starkt och med benen i ena armen splittrade af kulorna, samt öfverlemnade sig sjelf såsom fånge vid närmsta högvakt. Både krigsoch justitieministern reklamera nu detta återuppståndna offer för krigslagarna, men man tror att han får nåd. Hans sår äro icke dödliga och hans arm är nästan läkt. En hund, som hindrar ett sjelfmord. En af Wiens förstadstidningar berättar följande: I byn N. bodde, sedan en längre tid tillbaka, en ung, vacker och ganska förmögen egendomsegare, som åtnjöt ett godt anseende både i Wien och i sin hemtrakt. Sedan någon tid hade man märkt, att han alltid var mycket svårmodig, då han kom hem från Wien, men detta oaktadt vände han nemligen dagen derpå åter till hufvudstaden. Ingen kunde ut