Dagens Nyheter – 21 januari 1868, sida 2

— Se på mig, min herre, fortfor herr de Ruvigny, jag är fyratioåtta år gammal, i trettio år har jag gjort krigstjenst, jag har varit med i tjugu bataljer, aderton gånger blifvit sårad oeh dödat trenne personer i duell. Ser jag väl ut såsom en feg man? — Nej, sade Gontran, hvilkens hjerta våldsamt klappade. Hans belägenhet var svår; han kände -öfverstens lugna och befallande blick hvila på sig. — Nåväl, yttrade vidare herr de Ruvigny, vill ni svära på att aldrig i ert lif uttala namnet på den qvinna, hvilkens heder blifvit fläckad genom nennes förhållande till den uslingen Lemblin, oeh jag skall genast bedja er om ursäkt... ty, tillade generalen med djup rörelse, jag vill icke döda min väns son. O! om markis de Lacy nu varit fri, med hvilken värma och glädje skulle han icke ha kastat sig på knä inför denne man, som var så ädel, så god och så olycklig! Han skulle ha omfattat hans båda händer och sjelf bedt honom om förlåtelse... Men Gontran var icke sin egen herre... Nästan förtviflad, vände han sig om och fästade en bönfallande blick på öfversten. Öfverstens ansigte var alldeles orörligt, men hans ögon talade. — Ni skall duellera! ni måste det, sade dessa ögon tydligt. Och Gontrar svarade, utan att våga se på generalen: — Min herre, ni har slagit mig. Jag kan icke mottaga några ursäkter. Var så god och gör er i ordning till striden. En tung suck trängde sig fram ur generalens bröst, derpå vände han sig till chevaliern, som stod på några stegs afstånd med den sorglösa minen hos en man, hvilken endast riskerar en annans lif.