Dagens Nyheter – 21 januari 1868, sida 2

började Gontran darra af köld och svepte in sig i sin kappa. — Det der ser föga lofvande ut! sade öfversten. Huru skall det väl gå, när ni måste taga af er kappan? Och han började småle försmädligt. — Ni borde ha märkt, svarade Gontran, att dylikt tal föga inverkar på mig. Jag fryser, det är nog af. För öfrigt, tillade han, har jag hvarken sjelf någonsin duellerat i dimma eller hört omtalas att några andra gjort det. — Det kan icke hjelpas, yttrade öfversten i vresig ton. De kommo fram till det bestämda stället, der de ieke behöfde vänta ens två minuter, förrän generalen anlände åtföljd af chevaliern. — Chevaliern spelar sin roll alldeles ypperligt, hviskade öfversten. Ingen skulle kunna inbilla sig, att han sett oss någonsin förr. Generalen var klädd i uniform; hans säkra, stolta gång vittnade om att han återfått sitt vanliga lugn, så snart han mötte faran. Emellertid var han mycket blek, och en djup sorgsenhet stod att läsa i hans drag. Han helsade på öfversten och Gontran; och derefter — i stället för att, enligt bruket, hålla sig på afstånd, medan sekundanterna sinsemellan öfverenskomma om ett och annat — gick han direkte fram till markisen och sade åt honom: — Min herre, är ni markis Gontran de Lacy, son till öfverste de Lacy, som förde befälet öfver ett regemente under spanska kriget? Gortran spratt till och blef ännu blekare än han förut varit. — Ja, svarade han. — Min herre, återtog generalen, er far var min bäste vän; han har tre gånger räddat mitt lif på slagfältet. Herr de Lacy led förfärligt, under det han åhörde generalens ord.