Dagens Nyheter – 21 januari 1868, sida 1

— Åbhjo, min vän, om ni låter gamla fraser om vänskap, vördnad för föräldrar o. s. v. imponera på er, hvad blir följden? Jo, era ögon komma att fyllas af tårar, tårarne skola bidraga att göra er nervretlig, nervretligheten skall hindra er från att sofva, och i morgon skall er hand darra, och ni skall låta döda er. Se der, hvartill poesien tjenar. Och öfversten började skratta. — Således måste jag duellera? — Ja, så vidt jag kan förstå. Eller måhända ni föredrager att för all framtid bära ett märke af generalens hand på er kind och att strida på lif och död med den ene efter den andre af Hemliga Förbundets sex öfriga medlemmar. . — 0, det är förfärligt! mumlade Gontran för sig sjelf. — Min stackars vän, sade öfversten i medlidsam ton, ni är ännu icke en man i detta ords hela bemärkelse, och ni synes mig vara besvärad af en mängd skrupler och fördomar, som måste gå bort med tiden, allteftersom ni vinner mera erfarenhet. Gontran svarade intet; han hade ögonen sänkta såsom en brottsling, hvilken står inför sin domare. — Emellertid, fortfor herr Leon, skall ni nu lyda mina instruktioner, ty jag har lärt mera af lifvet än ni. Gå nu och lägg er — sof godt och tryggt i medvetandet af att jag skall väcka er i rättan tid. Jag skall dessutom skaffa ett par goda värjor och hålla en vagn i beredskap. Farväl — jag önskar er af allt hjerta en god natt. Efter att ha yttrat detta, gick öfversten sin väg, hvisslande med samma lugn som förut. Gontran förblef länge orörlig och likasom slagen af häpnad. Han kände nu omsider, med hvilka starka band han låtit fjettra sig för att återfå Leona, han insåg att han utbytt sin frihet mot evig träldom, och att han blifvit ett verktyg