Dagens Nyheter – 21 januari 1868, sida 1

— Kom, mumlade han, låt oss gå... Jag tror nästan att jag blir tokig! Under det generalen lemnade teaterhuset, ledd af chevalier VAsti, aflägsnade sig äfvenledes Gontran de Lacy i sällskap med öfverste Leon, som läsaren utan tvifvel redan igenkännt. De vandrade öfver flera gator och anlände slutligen — till ett hotell, beläget i hörnet af Bonaparte-gatan. I detta hotell gingo de in. Gontran förde öfversten till ett par rum i första våningen, hvilka voro synnerligen elegant möblerade och som han bebodde jemte Leona sedan samma dag på morgonen. Han tillsade Leona att gå in i sängkammaren och stannade sjelf med öfversten i salongen. Han var mycket blek, hans åtbörder voro konvulsiviska, och hans förvirrade blick gaf tillkännvå att han led förfärligt. Öfversten var kall och lugn samt hvisslade helt sakta stycken af en aria, som han nyss hört sjungas. — Öfverste, sade herr de Lacy, i det han kastade sig på en soffa, vet ni att vi ha begått en nedrig handling? — Hvad menar ni med detta? svarade öfversten. Försök sjelf, om ni kan hitta på något medel att få duellera med en person utan att förolämpa honom. — Vet ni väl, min herre, att generalen var min fars vän? — Det är otur... Och öfversten gjorde härvid en axelryckning. oo Att döda honom, fortfor Gontran, är det icke att glömma hvad jag är skyldig min far? — Åhja, det kan tyckas så... Men, fortfor herr Leon med sin vanliga köld, har ni icke märkt, att så ofta de s. k. ädla könslorna söka göra sig. gällande hos oss under vår prosaiska tillvaro här i verlden, begå vi bara dumheter? — Det vet jag just icke.