Dagens Nyheter – 20 januari 1868, sida 2

namn, och han vände sig om med en bitter känsla, likasom hade han blifvit stungen i hjertat af en orm, för att se hvem det var som burit detta namn på sina läppar. Han varseblef tvenne män; den ene var omkring femtio år och svartklädd samt bar Hederslegionens riddarekors på bröstet. Han tycktes vara mycket distrait och hade ögonen fästade på scenen, ehuru, att döma af uttrycket i dessa ögon, tankarne voro på helt annat håll. Den andre var tjuguåtta 3 trettio år. Hans ansigte var ovanligt blekt, och det föreföll generalen som om de manliga dragen påminde om ett barnansigte, som han många år förut sett. — Således, frågade den äldre, under det han fortfor att kika på prima-donnan, har ni sett den stackars Lemblin! Det var detta namn, som kommit generalen att så hastigt vända sig om. — Jag skiljdes från honom i Paris; han var der den lyckligaste man i verlden, svarade den yngre herrn, som hade ögonen sänkta åt golfvet. Generalens hjerta bultade, såsom ville det spränga hans bröst, och han lyssnade, under det ymnig kallsvett frambröt på hans panna. Hvad herr VAsti beträffar, lorgnetterade han de vackra damerna i salongen samt syntes icke alls gifva akt på de båda männen och deras samtal. — Stackars Hector Lemblin! återtog den dekorerade herrn; han har, om jag får tro era uppgifter, begått en stor dumhet. Generalen fortfor att lyssna. — Ja, det är säkert, svarade den unge mannen. Denne talade snarare såsom en skolgosse, när han uppläser sin lexa, än med denna obesvärade ton, hvilken är vanlig hos personer, som berätta en händelse. Men generalen var alltför upprörd för att märka detta. — Således har han deserterat?