DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts, fr. föreg. n:r.) — Nedrigt! mumlade generalen. — Jag hämnas, svarade berättaren lugnt. Generalen fästade en föraktfull blick på honom. — Min herre, sade han till honom, ni handJade verkligen klokt, då ni genast bad mig gifva er mitt hedersord på att jag skulle släppa er härifrån, utan att bestraffa er såsom ni förtjenar. Den okände smålog. — Ty, fortfor generalen, eljest skulle jag ha låtit skjuta ihjäl er i något aflägset hörn af lägret, alldeles såsom man tager lifvet af skadedjur. Den okände smålog fortfarande. Det syntes att han var en person, som icke fästade sig vid förolämpningar, och att han till och med förutsett att han skulle få höra sådana. — Men, återtog generalen, hvad jag icke förstår är att ni kommer och berättar denna historia för mig. — Intresserar den er icke? — Nej, icke det ringaste; det försäkrar jag. Emellertid erfor herr de Ruvigny — han, den eljest så teppre mannen! — en känsla af fruktan, hvars orsak han dock icke kunde förklara. Den okände yttrade: — Jaså... Kapten Lemblins historia intresserar er verkligen ej? — Min herre! — General, ni känner damens man. — Jag?