Dagens Nyheter – 18 januari 1868, sida 3

ni ha något emot att bevilja mig ett enskildt samtal? Herr de Ruvigny gjorde ett tecken, offieeren gick ut samt tillsade soldaten, som stod på post utanför tältet, att icke släppa in någon. Då satte sig den okände ned med en förtrolighet, som sårade generalen; och ett sådant småleende, hvarigenom vissa personer söka gifva tillkänna att de äro vigtigare än man tror dem vara, krusade hans läppar. — General, sade han, de förtroenden, jag har att lemna er, äro af den allvarsamma beskaffenhet, att jag nödgas bedja er gifva mig ert hedersord..-. — Hvarpå? frågade generalen. — Ni skall, hvad än må hända, släppa mig härifrån, utan att tillfoga mig något ondt. — Ni har mitt ord derpå, svarade herr de Ruvigny, som ofrivilligt sammandrog ögonbrynen och frågade sig, hvilken nedslående nyhet denne man skulle komma att förtälja för honom. — Godt, sade den okände. Och han intog en så beqväm ställning som möjligt samt fortfor: — Kapten Lemblin är icke död, general. — Hvad säger ni, min herre! — Kaptenen har deserterat. — Det är omöjligt! — Det är sannt, general. — Min herre, jag måste ha bevis... — Ni skall få sådana, general, om ni blott gifver er till tåls..— Tala, min herre. — Kaptenen har deserterat, emedan en oafvislig nödvändighet fordrade hans närvaro i Frankrike. Han måste begagna hvarje timma, för att hinna fram i rättan tid. Dessa sista ord framkallade hos herr de Ruvigny den största öfverraskning, hvilken tydligen afmålades i hans ansigte.