Dagens Nyheter – 18 januari 1868, sida 3

— Hector Lemblin, återtog den okände efter ett ögonblicks tystnad, hade i Frankrike lemnat en qvinna, hvilken han omfattade med denna mäktiga kärlek, som, sedan den en gång uppstått hos en man, helt och hållet beherrskar honom, så att-han för densamma uppoffrar allt, pligt, familj, fosterland... — Ha! utbrast generalen, hos hvilken en obestämd aning vaknat. — Denna qvinna har befunnit sig i fara, och hon har skrifvit till kaptenen. — Jag minnes nu, yttrade generalen, att han erhöll ett bref ungefär en timma innan nan lemnade lägret. — Ja, det eger allt sin riktighet. — Jag förstår nu orsaken till hans flykt, min herre. Men huru kan ni veta allt detta? Ar ni en vän till kaptenen och har ni kommit hit i afsigt att rädda honom från det hårda öde, som väntar honom? Den okände gjorde en axelryckning, och generalen spratt till, då han såg ett hånlöje sväfva på hans läppar. — Min herre, sade mannen, kapten Lemblin har tillfogat mig så stora oförrätter, att strömmar af blod icke skulle kunna försona hans fel. Jag har svurit att hämnas. Ni hör således att jag icke vill rädda honom. — Hvad vill ni då? utbrast generalen, i det djupa veck lade sig på hans panna. — Jag bryr mig föga om hvilken tanke ni fattar om mig, general. Vare det nog sagdt att jag vill hämnas. Jag hade beräknat, fortfor den okände kallt, att han, om den qvinna han älskade, kallade honom till sin hjelp, skulle lemna allt... och jag har lyckats röfva från min fiende det enda bref, som den oförsigtiga damen skrifvit till honom. (Forts.)