Dagens Nyheter – 17 januari 1868, sida 2

till att fatta denna uslings händer... Han var och förblef obeveklig! — Adjö, min fru, sade han till mig; adjö, jag reser till Algier om en timma. Och när jag hörde det, fortfor Martha med allt svagare stämma, blef jag tokig! In blixt af vrede sköt fram ur kaptenens ögon. — Nåväl! ropade han, jag skall hinna upp honom på vägen. Gud skall gifva mig vingar... Och om han kommer fram före mig, skall jag åtminstone hinna döda honom, innan han får tillfälle att aflemna det olycksbringande brefvet... 01 jag skall vid första anblicken igenkänna denne man, ehuru jag aldrig sett honom. Och kaptenen störtade ut ur Marthas rum, utan att ens hafva tänkt på att gifva henne en kyss. Han hade låtit sin resvagn stanna på något afstånd för att icke, väcka uppseende då han anlände till hotellet. Han var derföre tvungen att tillryggalägga ett godt stycke. Klockan tio e. m. är Babylone-gatan vanligtvis mycket folktom och mörk. Hector började springa och under tiden öfverlade han med sig sjelf, hvad han skulle taga sig till. Han måste oförtöfvadt återvända till Afrika, uppsöka generalen, hvilken nu efter all sannolikhet ansåg honom för desertör, såmt genom hvilka medel som helst hindra att en okänd person, finge företräde hos honom. Men om denne okände redan skulle ha uträttat sitt ärende, när han kom fram, — denna tanke var så förfärlig, att Hector, då den uppstod hos honom, ofrivilligt ryste. : Plötsligen stötte han våldsamt mot en man, som kom honom till mötes på gatan. — Se upp, vanvetting! röt den okände. — Vanvetting torde ni vara sjell, svarade Hector och ville fortsätta vägen.