Dagens Nyheter – 17 januari 1868, sida 2

dade araben, som genast skyndade sig att förse honom med en häst och en vanlig arabkostym. Två dagar sednare anlände kapten Hector Lemblin till en hamn, hvarifrån han fick medfölja en maltesisk skonert till Marseille. Men vinden var emot och fördröjde skonerten på vägen, så att den icke kom fram till destinationsorten, förrän den 23 på aftonen. En dag — en hel dag hade sålunda gått förlorad för kaptenen. Det var omöjligt att på den korta tid, som återstod, färdas den långa vägen till Paris. Han hade ju icke mindre än två hundra franska mil dit! Men han hoppades att den föraktlige inrehafvaren af det fruktansvärda bretvet skulle gifva sig till tåls, åtminstone en dag, och i sådan händelse skulle han ändock hinna fram, innan det var försent. Han begaf sig från Marseille och anlände till Paris efter femtio timmars resa. Klockan var tio på qvällen den 25, när han inträdde i fru de Ruvignys bostad vid Babylonegatan. Martha var ensam, hon låg på en soffa, till den grad medtagen af oro och förtviflan, att hon knappt kände igen Hector, då han visade sig. . — Här är jag! utropade han. Martha, ni är räddad. Hon skakade hufvudet med ett lugn, som förskräckte kaptenen. o— Nej, sade hon, det är för sent!... Jag är förlorad... — För sent! Det var med möda Hector förmådde uttala dessa tvenne ord. — Ja, återtog hon, det är för sent... Han kom hit... i morgse... jag väntade er ännu... Jag bad denne man om uppskof... jag kastade mig till hans fötter... jag fattade hans båda händer . .. Förstår ni, Hector? Jag nedlät mig