Dagens Nyheter – 17 januari 1868, sida 2

att möta en fransk soldat, som möjligen skulle känna igen honom. Vid daggryningen uppnådde han lägerplatsen. En arab, som stod på post, gjorde sig beredd att skjuta ihjäl honom. — Hejda er, ropade han till denne på arabiska. Jag är en vän och jag kommer ensam. Araben sänkte genast sitt gevär, och kaptenen begaf sig in bland tälten, utan att röna något fiendtligt mottagande. Hector visste att en arab håller en menniskas lif heligt, så snart hon inträdt i hans tält. Också skyndade han att presentera sig för höfdingen, som han fann sysselsatt med att polera sina vapen, och sade till honom: — Jag kommer för att öfverlemna mig åt dig på nåd och onåd. Men jag fruktar intet, ty jag har förtroende till dig. — Tala, svarade höfdingen. Om du är hungrig, skall du få mat, och om du plågas af törst, så drick af getwjölken, du ser der i skålen. Araben är mycket välvillig, så snart man förstår taga honom på rätta sidan, d. v. s. vädja till hans hjerta. — Jag ämnar bedja dig om en mycket stor tjenst, sade Hector. Du skall sätta mig i tillfälle att få säga min far ett sista farväl. Den gamle ligger på dödsbädden, och han har kallat sin son till sig. — Hvar är din far? — I Frankrike. — Hvarför har du då icke valt den genaste vägen och vändt dig till de dina med begäran om hjelp? — Emedan min höfding, svarade Hector, vägrat mig tillåtelse att lemna mina stridskamrater. Jag behöfver en häst och en sådan drägt, som de dina begagna. Jag skall betala dig för hvad du ger mig. Hector hade tvåhundra louisdorer på sig. Han räckte tio sådana guldmynt åt den blän