Dagens Nyheter – 17 januari 1868, sida 2

Men den okände fattade honom i armen oc sade: — Ni förolämpar mig, min herre! — Det är möjligt! men låt mig gå. Jag har icke tid att stanna, jag har brådtom. — Min herre, svarade den okände med köld, ni har stött mig, icke på ett sätt utan två, och ni måste derföre ha tid till att bedja mig om ursäkt. — Ursäkt! — Ja; ty jag håller er för en feg stackare. — Min herre, sade kaptenen, lemna mig i fred. Var förvissad om att jag skulle bestraffa er oförskämdhet, om jag icke hade så brådtom. — Ah! hånade den okände; ni talar ur den ton! Nåväl, då förklarar jag att jag håller er för en feg usling ända till dess ni gifvit mig upprättelse. Afven jag är militär. Hector ryste. Att duellera — det var ju att förspilla en tid, som icke tillhörde honom, att utsätta sig för faran att blifva dödad... Och hvem skulle då rädda Martha? Han fattade i sin tur den okände i armen förde honom till en gatlykta samt sade derefter till honom: — Min herre betrakta mitt ansigte. Ser jag ut, som vore jag feg? — Nej. — Och dock måste jag undandraga mig att slåss med er. — Hå! och hvarföre? — Emedan mitt lif i närvarande stund icke tillhör mig sjelf. — Hvem tillhör det då? — En qvinna, som jag älskar. — Jaså, min herre är gift? utbrast den okände i försmädlig ton. (Forts.)