mål att rymma och som i egenskap af truppens högste befälhafvare, hade tillfälle att följa sina nycker, huru mycket han behagade, tog plats i sista ledet bredvid en underofficer, som förut tjenat under hans kommando och lärt känna honom, såsom en tapper militär. För att läsaren skall fatta det följande, torde böra tillkännagifvas att det, i anseende till vägens smalhet, var blott två ryttare i hvarje led. Efter ungefär en timmas ridt somnade den man, hvilken red vid Hectors sida. — Ah! sade denne till sig sjelf, han sofvert lumpen tyckes bistå mig. Om han nu föll ur sin sadel och jag icke gåfve akt derpå, kunde det ju möjligen hända, att vi sett honom för sista gången. Jag skall i hans ställe försvinna. Min häst skall naturligtvis, såsom alla kavallerihästar, fortfarande hålla sig i ledet, utan afseende på, att ingen ryttare trycker hans rygg. När min sidokamrat vaknar, skall han göra allarm och tillstå att han tagit sig en lur. Då skall man tro att jag gjort sammaledes, blifvit stelfrusen och fallit ned på marken samt svimmat. Man skall vända tillbaka, för att få reda på mig, men man skall icke finna mig. Då skall man tro att jag blifvit dödad af araber och att min krupp blifvit kastad mellan några buskar eller nedgräfd i jorden. Och Hector steg af hästen mycket sakta och försigtigt. Hvad han förutsett inträffade också: hans häst fortfor att springa bredvid den afsomnade officerens. Kaptenen hade, såsom man redan vet, en viss lokalkännedom i dessa aflägsna trakter. Han visste att tre franska mil från det ställe, der han lemnade sqvadronen, befann sig ett arabiskt läger. Han styrde sin kosa direkte dit, smygande sig mellan buskarne, och stannade så ofta han hörde ett ljud. Det var icke längre araberna han fruktade, utan han var rädd för